Jag bara älskar alla rosa blommor där ute! Igår hängde jag på mig kameran på Bolts lite kortare morgonkissrunda och fångade dem på bild, ja och lite andra blommor också förstås, och en liten snigel. Det var så lugnt och skönt ute och fina vattendroppar efter regnet. Våren är en så vacker tid, när alla knoppar slår ut i blom och gräset är så där härligt grönt, och det doftar så gott från alla träd och buskar man går förbi.

Våren får mig att tänka på en dikt som jag tycker väldigt mycket om, ”Ja visst gör det ont” av Karin Boye. Jag har läst den flera gånger under åren och identifierat mig själv som våren, som den där knoppen som tvekar, vill slå ut men vågar inte, jag vet vad jag har men inte vad som väntar i en förändring, en förändring som gör så ont att jag ofta valt att stanna kvar, har inte kunnat få mig själv att släppa taget.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister, men ibland måste det nog få lov att göra ont. Ur smärtan kanske den vackraste blomma du någonsin sett blommar ut!