Ett första inlägg, ett nytt steg.

Så, en blogg. Hur börjar man en blogg, vad skriver man i ett första inlägg… Att starta en blogg är något som svävat i periferin och tagit sig allt närmare sista tiden, en sådan där tanke som jag inte riktigt har förstått. Det är så mycket de senaste åren som jag inte har förstått vart det kommer ifrån, vad får mig att vilja göra sånt som jag egentligen är så rädd för?! Men det har varit sådant som fört mig framåt på min resa. Alla utmaningar jag tagit mig an och klarat av har gjort mig starkare och modigare och nu är jag redo för nästa utmaning; en egen blogg. Jag har ingen klar bild över vad jag ska skriva, hur den kommer formas. Kanske blir det bara ett inlägg, eller så hittar jag något i det här och den kommer leva vidare, jag har ingen aning för det här är något nytt.

Så vad fick mig att till slut våga ta det här steget, att inte bara skriva för mig själv eller för att kommunicera med min samtalskontakt, utan också lämna ut mina ord offentligt för den som är intresserad av att läsa? Ja det var en utmaning, som jag klarade av och som gav mig en starkare tro på mig själv. Kanske ska mitt första inlägg handla om det. Det är en helg värd att skrivas om. En stor seger då jag övervann min stora skräck att stå i fokus för allas ögon och öron och prata.

Innan jag fortsätter vill jag lite kort nämna det fotoprojekt som gjorde denna helg möjlig. Det är ett projekt som känns väldigt speciellt för mig, en mapp på datorn som jag kallar ”Låt det Kännas”. Det började växa fram ganska direkt efter att jag hade köpt min systemkamera, 2016 hittade jag ett sätt att uttrycka mina känslor i ord och bild. Jag började reflektera över vad mina foton fick mig att känna, och för att göra det tydligt för mig själv skrev jag ordet på bilden och började leka med kombinationen i Photoshop. Det blev en terapi och kom att bli en stor del i min inre process. Det har hjälpt mig framåt på flera sätt, just de bilderna har öppnat upp till möjligheter att träna på det jag är mest rädd för. Att synas och ta plats, att våga visa vem jag är. 

 

 

Den 21/4-18 är en dag jag alltid kommer bära med mig, då jag skapade något tillsammans med en kör på Gotland. Grundtanken var en ”Låt det Kännas”-fotoutställning och konsert med musik i samma tema, men det som formades fram innehöll också textläsning av mig. Det var en sådan där tanke jag inte förstod vart den kom ifrån, den kom i samma veva som den här dagen började planeras, den bara var där. Kanske ska jag försöka att presentera mig och berätta om mitt fotoprojekt och den resa jag har gjort med det, kanske skulle jag läsa någon av mina egna texter… Jag som har fått Blyg som identitet, jag som levt i sanningen att jag inte kan eller vågar prata inför andra, speciellt inte om mig själv. Hur kunde jag ens komma på tanken att jag frivilligt skulle utsätta mig för det? Men det var något som hängde sig kvar, jag kunde liksom inte riktigt släppa det. Även om jag hade svårt att förstå så var det något i mig som ville göra det, så jag började ta med det i förberedelserna. Ju närmare vi kom ju mer kände jag av nerverna. Det enda som snurrade i mitt huvud veckorna innan var min presentation, det spelade ingen roll att jag medvetet i tanken la den åt sidan för ett par minuter senare var den där igen.. Nyfikenhet och spänd förväntan varvades med tvivel och osäkerhet.

Några dagar innan packade jag bilen full med tavlor och begav mig från Linköping där jag bor till Gotland och hem till mina föräldrar. Dagarna där var jag riktigt jobbigt nervös och rädd, så där så man blir helt spänd och skakig och att sova var ju helt omöjligt. Jag undrade vad jag egentligen hade gett mig in på, hur skulle det gå? Men jag hade bestämt mig. Något som jag känner allt starkare är att jag inte vill att rädslan ska styra mitt liv längre. Jag vill bestämma själv vad jag vill och inte vill göra, så hur rädd jag än var skulle jag ställa mig där vid mikrofonen.

På förmiddagspromenaden med min älskade hund Bolt stannade jag upp en stund och vände mig mot solen och jag bad mina skyddsänglar och min farmor att vara med mig, ge mig mod och göra mig lugn. Låter säkert flummigt i vissa öron men jag har en tro på änglar och jag är helt övertygad om att de var med mig, för på något märkligt sätt klingade den där allra värsta nervositeten av när det väl var dags. Jag var nervös, det var läskigt och ovant, jag visste inte riktigt vart jag skulle titta, jag blev extremt torr i munnen så läpparna fastnade, men jag skakade inte okontrollerad som jag var rädd för att jag skulle göra. Jag höll mig förvånansvärt lugn och fokuserad på att klara av det jag hade bestämt mig för att göra. Jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det!

Kören lyfte mig verkligen, både i stunden och efteråt. Jag visste inte att det var möjligt att känna sådan närhet till människor jag inte känner. Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för främlingar och hållit mig i bakgrunden, men nu när jag vågade öppna upp mitt inre och säga Hej, det här är jag, välkomna in till en del av mig! så fick jag bara så mycket kärlek tillbaka. Jag har aldrig fått så mycket fin respons, så många kramar och så mycket värme på en och samma gång. Överväldigande och en smula overkligt. Det är faktiskt lite svårt att ta in allting. Det är svårt att förstå att jag, bara genom att vara just Jag, kan beröra andra. Att jag var en så stor del i stunden som vi tillsammans skapade, ja att jag vågade ta så stor plats är en smula chockerande. Och det kören också har gett mig är styrka och mod, ingen fick mig att känna att jag skulle ha tagit för mycket plats utan snarare tvärt om, när jag hade plockat bort en dikt för att jag tyckte att det blev för mycket så fick de mig att ta med den i programmet igen. Det har stärkt mig i min resa att våga synas. Nu i efterhand känner jag väldigt tydligt att det här var något jag behövde göra, att jag gjorde det väldigt mycket för min egen skull. Dels för att bevisa för mig själv att om jag vill så kan jag. Jag har spräckt den där gamla sanningen att jag inte kan eller vågar, det är bara jag som sätter mina egna begränsningar. Sen gav jag också mig själv en bekräftelse, när jag stod där i min sårbarhet var det som att jag samtidigt sa till mig själv att jag duger precis som jag är. Att det inte finns någonting i mitt liv eller med mig som jag behöver skämmas för och det är väl en av de finaste presenterna man kan ge till sig själv.

Jag är den jag är menad att vara

 

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , ,

21 kommentarer till “Ett första inlägg, ett nytt steg.

  1. Jättefint skrivet! Följer dej……
    Lycka till med bloggen
    ????

    1. Tack❣️?

  2. Du går från klarhet till klarhet Evalill ? Hoppas på fler inlägg Bra och modigt gjort ?

    1. Tack❣️?

  3. Så fint skrivet Evalill! Stolt över dig!

    1. Tack ❤️

  4. Jag är så imponerad av dig, av din styrka, ditt mod, din personlighet men även av din sårbarhet ❤️Tack för att vi fick vara en del av din dag, den kommer alltid finnas i mitt ❤️Kram

    1. Nu blir jag så där rörd till tårar, tack för dina fina värmande ord ❤️?❤️ Kram!

  5. Det du delar är så viktigt ?

    1. ❤️?❤️

  6. Älskade älskade dotter om du bara visste hur älskad du är och alltid har varit! Så älskad!
    Flyg min dotter flyg så fri
    Flyg dit känslor för dig
    Flyg så känslig som du är känn hur kärlek bär dig
    Flyg dig modig flyg dig stark flyg dit orden bär dig
    Vila vid strandens varma sand
    Sola i varma kärlekssolen
    Flyg så fri
    Flyg livet bär dig

    1. Ja nu fick jag torka en tår igen, det är en omtumlande resa det här… Tack för dina alltid så vackra formulerade ord ❤️?❤️

  7. Jättefint skrivet! Jag hoppas på fler inlägg framöver 🙂

    1. Tack❣️?

  8. Såå himla fint skrivet o jag beundrar oxå ditt mod som du framförde med sån säkerhet att hade du inte sagt hur nervös du var hade jag aldrig sett det, är oxå otroligt glad att jag fick vara en del av din dag, superbra jobbat ❤

    1. ? Tack❣️?

  9. Vackert och levande beskriver du din väg i växande. Nu får du blomma ? blomma med alla fina färger. ”I see your true colors shining through” kram ?

    1. Så fina ord som värmer❤️? Tack!
      Kram?

  10. Så fint! Så mycket känslor! Önskar jag visste och önskar att du säger KOM nästa gång! Hade så gärnat velat se. Så glad för din skull! Änglar finns! ❤️

    1. Tack min vän❤️
      Jag delade en inbjudan på FB, och det var en liten annons i tidningen, men jag lovar att jag ske ge dig en personlig inbjudan nästa gång? Kram!

      1. Bra! Allt kommer inte upp i flödet.. den digitala världen vill tydligen bestämma över oss. Men icke! Ser fram emot det! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.