Ett magiskt skifte -En annorlunda och förlängd Skånehelg

Hyposynteshelg

Efter två månaders uppehåll har vi nu äntligen fått träffats igen, min vackra fjärilsfamilj i hyposyntesutbildningen. Så underbart att få fylla på med Kärlek i den gemenskapen. Toppar min lista på det bästa i tillvaron!

Denna gång åkte jag inte ner till Blentarp själv, då situationen är som den är och det är svårt att lämna Bolt hos hundvakt så fick han följa med. Jag är så innerligt tacksam för att alla mötte den lösningen som om den vore självklar. För annars hade jag inte kunnat vara med, och då hade nog livet blivit alldeles becksvart… Det enda jag kunnat se fram emot sista veckorna när livet i övrigt varit ganska tungt, var att få åka till Skåne.

”Bara ta mig till Skåne så blir allt bra”

Som om lösningen på allt skulle finnas där. Som om någon annan skulle kunna fixa allt som känns så svårt att klara av, ordna upp min vardag. Riktigt så enkelt är det ju inte. Det är ändå jag som behöver ta stegen. Jag som behöver bestämma mig för att våga tro på att allt kommer ordna sig, se förbi ångest och rädslor och tro på mig själv. Inte tro på rösten som trycker ner mig. Men allt blir lättare med stöd ifrån andra och jag längtade så mycket efter att bara få sitta där i den miljön ocn den energin. Känna trygghet och närhet.

Jag oroade mig såklart för Bolt, för att resan skulle bli jobbig för honom och resultera i bakslag, för att han kanske skulle störa de andra. Men som vanligt oroade jag mig helt i onödan. Resan ner gick bra och jag tycker han var väldigt duktig under dagarna när fokus behövde vara på utbildningen. Det blev annorlunda att ha honom med, samtidigt som jag är så van att han är med mig typ överallt så att det nästan kändes som att han varit det varje gång.

Jag är så tacksam för honom, att han överlag är en så lätt hund att ha med sig. Jag tror inte att någon upplevde honom som ett störande inslag i cirkeln, jag hoppas att han inte höll någon annan än mig vaken på nätterna när han blev pipig och behövde upp och röra sig, för tyvärr får vi inte ordning på det som stör honom vilket tär på mig… Iallafall var det den bästa lösningen för mig och jag är Samya evigt tacksam som la fram det förslaget när jag förtvivlat trodde denna resa var över.

Allt ordnar sig om det är meningen!

Tillit

Bolt

Mörker och Ljus

Dagarna i Blentarp var både fruktansvärt jobbiga och alldeles magiska. Så där dubbelt som det ännu ofta blir för mig. Jag har ju tyvärr fastnat en aning i mitt mörker, i min kamp mot mig själv. I känslan av att inte klara av livet. I rädslan. Den här helgen var betydligt kämpigare än den i december. En stor del av mig ville bara krypa ihop i ett hörn och gömma mig. Men även om jag försökte att inte synas, så ser alla där mig ändå. Och även om jag sitter och känner skuld för att jag drar ner energin möts jag med Kärlek. En öppen famn hur jag än mår.

Första två dagarna var jag väldigt sänkt och kände mig inte riktigt närvarande. Det var tvärstop i cirkeln och jag orkade inte ens försöka säga något. Tillbaka till att inte vilja ha någon som helst uppmärksamhet riktad mot mig. Jag blev triggad av det mesta och allt var bara jobbigt. Enskilda samtal med Samya där ångestfyllda tårar kunde leta sig fram. Samtal där uppgivenheten var stark men samtal som ändå hjälpte mig.

Ett magiskt skifte

Det kändes inte som att det skulle släppa under dessa dagar. Men, jag blev ännu en gång påmind om att allt är föränderligt. Jag blir fortfarande lika förundrad över skiftet som kan ske. Vid ett tillfälle under lördagen satt jag som ett gråtande frågetecken. Vad hände?! Innan övningen så upplevde jag mest mitt mörker. Efter denna övning upplevde jag något helt annat. Jag kan fortfarande inte sätta ord på vad som hände, men något skiftade där och då. Där mitt emot och i kontakt med vackra A, min Pärlemofjäril. Som att hennes ljus strömmade över till mig och skingrade den mörka tunga dimman i mitt inre, så att jag plötsligt fick ett större synfält.

Magiskt är nog ordet som passar bäst.

En WOW-känsla som jag tacksamt tog emot.

Efter det och under söndagen följde fler magiskt fina övningar, övningar som jag verkligen verkligen behövde. Alla vackra själar i rummet lyste upp mitt mörker med sitt ljus, påminde mig om att det finns så mycket mer.

Fick mig att uppleva Ljus och Kärlek så där överväldigande starkt så att det inte går att förklara, det kan bara upplevas.

MAGISKT!

Ombokad tågbiljett

Det jobbigaste för mig just nu är den extremt starka känslan av att inte vilja åka hem. Det känns som att det enda jag åker hem till är en tomhet och ensamhet. Har nog aldrig upplevt detta motstånd så här starkt. Min räddning för att inte gå under alldeles av att tvingas säga hej då och lämna Love it i söndags blev att faktiskt inte behöva åka hem riktigt ännu. Fina J, min Påfågelöga, öppnade upp sitt hem för mig och Bolt och här är vi alltså ännu kvar.

Att vara här hos henne har verkligen hjälpt mig. Jag får fortsatt hjälp att mata mig med ljus energi och inte fastna i det som maler runt i mig, jag hör inte den där tvivlande rösten lika tydligt när jag lyssnar till hennes röst. I måndags hade vi en helt fantastiskt dag när hon var ledig, en perfekt fortsättning på dagarna i Blentarp. Jag fick både hav och skog i strålande solsken. En välbehövlig dag då den skrämmande framtiden inte var speciellt närvarande. En dag då det inte var så svårt att Leva och bara njuta av stunden.

I tisdags åkte vi til havet igen på em och gick lite längs stranden. Ingen sol men så skönt ändå. Känner mig påfylld av enerign från vår underbara natur.

Och jag tänker, det fanns en mening med att Bolt skulle följa med mig, för annars hade jag inte kunnat stanna kvar extra dagar. Då hade jag ganska säkert mått betydligt sämre idag. Så tacksam för hur det blev. Tacksam för min fina vän. Tacksam för att jag kan känna mig så här hemma och avslappnad hemma hos någon annan jag aldrig varit hos tidigare. Kanske kommer allt ordna sig till slut ändå trots alla mina tvivel…

Allt blir som det ska och jag får all den hjälp jag behöver!

TILLIT

Ja snart känner jag mig som en skåning… 5 dagar har nu blivit 9, planen är att åka hem på söndag. Någon gång måste jag ta det steget som just nu skrämmer. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Ensamhet? Att den mörka dimman ska omsluta mig igen? Att min situation klommer bli mer påtaglig och att jag måste ta tag i de måsten och krav AF ställer på mig? Möta det där som ger mig ångest? Att jag inte ska klara av det? Jag vet inte, men jag känner motstånd….

Men det är inte söndag idag. Idag ska jag inte åka hem så jag släpper tanken på det. Nu ska jag gå ut med Bolt i solen och fortsätta vår dag i Skåneland.

En Ängel vid min sida!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *