Mitt livs läskigaste natt

Tror du på spöken? Eller spöken klingar fel i mina öron, själar som försöker nå fram till oss på olika sätt?

Jag har inte velat ta del av just det, för det har alltid skrämt mig. Jag har alltid varit lättskrämd. Undvikit att ta del av spökhistorier eller berättelser om konstigheter som händer hos andra, aldrig kunnat titta på skräckfilm, är ingen följare av tv-program som ”det okända”, det har dock hänt att jag tittat på det och jag har alltid ångrat mig efteråt för då blir jag ju så rädd att jag knappt vågar släcka lampan på kvällen. Tänkt att måtte jag aldrig råka ut för något sådant för jag skulle dö av skräck.

Nu har jag upplevt det. Det skrämde skiten ur mig på ren svenska! Men jag sitter här och jag andas så jag måste ha överlevt...

Men det lämnar mig långt ifrån opåverkad, jag har aldrig upplevt något liknande. Det är svårt att förklara min skräckupplevelse, jag ska försöka, för att bearbeta och lättare kunna låta det gå.

Om man inte tror på en annan värld, om man tror att livet på jorden är allt. Vi lever och vi dör, that´s it! Ja då tror man nog inte heller på det jag upplevde. Och det är ok. Men jag tror på en evig själ. Att vi är en själ som har en kropp och en mänsklig upplevelse på jorden. När kroppen dör återvänder själen till Källan, ljuset, Gud, den högre kraften eller vad man nu vill kalla det. Dit som vi alla kommer från. Ja det är den tro som känns sann för mig.

Men så har vi det här som jag inte vill ta del av, att själar av någon anledning försöker nå fram på olika sätt. Man kan se något, eller höra något, eller känna energin vilket var det jag fick göra.

Det var i söndags natt. Jag gick och la mig och lyssnade som vanligt till en meditation. Låg där och kände en spänning i bröstet och hjärtat som slog hårt, meditationen och djupandning funkade inte, jag kunde ändå inte slappna av. Undrade vad det berodde på, jag kunde inte komma på något speciellt som jag var orolig över. Jag började känna att någonting inte var som vanligt. Jag är så väl bekant med min ångest, mina rädslor och min oro. Spänningarna i min kropp som det kan ge. Det här var något annat som bara blev starkare, fick mig att krypa in under täcket lite till.

Sen var det som att något omslöt mig, skräck är det enda ordet jag kan komma på som skulle kunna identifiera det jag kände. Den var så stark att det fick mig att rycka till och slå upp ögonen. Vad kom det där ifrån?? 

Så fort jag blundade kom det tillbaka lika starkt och gav mig samma reaktion. Förvirrad och rädd försökte jag gömma mig under täcket, men inte ens ett 8kilo tungt kedjetäcke kunde skydda mig mot den energi som var i rummet. Försökte ignorera, andas, prata med änglarna. Låg med öppna ögon tills de föll ihop av trötthet. Då kommer det som en iskall stråle, och jag menar verkligen iskall, som en blixt går den rakt igenom kroppen med samma skräckfyllda känsla som får mig att rycka till och spärra upp ögonen. Det hände ett par gånger till. Jag har nog aldrig varit så rädd, inte på det sättet. Det var så extremt obehagligt. 

Jag kände väldigt tydligt att det jag upplevde orsakades av någonting utanför mig själv, men den tanken kunde jag inte ta i för det gjorde mig ännu mera rädd. Jag försökte nog i stunden att inte tänka så mycket alls, försökte nog mest skaka det av mig. Försökte distrahera mig med något annat en stund, gick ut och la mig på soffan, men ingenting fungerade, det ville inte försvinna. Jag kunde inte blunda. Till slut tror jag att jag slumrade till på soffan, gick tillbaka till sängen vid 4-5tiden och då hade det lugnat sig men någon direkt djup sömn fick jag inte…

Upplevelsen var så stark att det inte var något jag bara kunde lämna, jag kunde inte säga till mig själv att jag inbillat mig. Hela måndagen hängde känslan sig kvar, som att den höll mig om ryggen. 

Tänk dig att du går i ett hus och du vet att någonstans står någon beredd att hoppa fram och skrämma dig, men du vet inte vart eller när det kommer ske. Lite den känslan hade jag, som att jag bara gick och väntade på att bli skrämd. Och jag hatar att bli skrämd. 

Jag skrev ett sms till A som jag fick healing av för några veckor sen, jag ville få henne att säga att det jag upplevt hängde ihop med healingen och att jag jobbar mycket med att släppa taget kring allt som inte gynnar mig. Jag försökte ärligt talat medvetet styra in henne på den vägen jag ville, att det handlade om inre processer, att det var kroppens sätt att göra sig av med gammal rädsla. Visst kunde det väl vara så? Tanken på något annat gjorde mig för rädd. Utelämnade till och med vissa saker, nämnde ingenting om iskalla rysningar och känslan av att det var något i rummet. Men att försöka lura sig själv fungerar sällan. Trots mina försök fick jag ändå svaret jag helst inte ville ha, att hon såklart inte kan veta säkert men hon fick känslan att det var ett besök från andra sidan. Då var det som att jag inte kunde hålla det ifrån mig längre, jag visste ju egentligen redan vad min upplevelse handlade om, ibland bara vet man. Men jag ville inte veta.

Då rasade jag en aning, all rädsla och skräck kom över mig. 

Nej nej nej, jag vill inte! Det här skrämmer mig! Jag vill inte ta del av sånt här! Jag vill ha Änglarnas närvaro, Guiders vägledning och kärleksvibbar från Farmor. Men vilsna själar vill jag inte ha besök av för det gör mig skräckslagen! Jag klarar inte det här, jag vet väl inte hur man hjälper en vilsen själ till ljuset, varför kommer de till mig?!

Ja jag var så rädd för att gå i säng att det fick mig att gråta. Så rädd för att uppleva samma skräck igen. Kände mig förtvivlad och övertygad om att aldrig kunna känna mig trygg igen. Undrade uppgivet varför detta hände nu när jag äntligen börjat hitta min väg, plötsligt låg jag i en hög på marken fylld av någon slags paralyserad rädsla. 

A som inte är lika främmande för dessa upplevelser gav en viss trygghet, hon var övertygad om att jag visst skulle klara det. Sa att jag kan be ärkeängel Mikael om hjälp att rena mitt rum och skicka över själen till ljuset innan jag gick i säng. 

Ja änglar gör mig trygg, men det räckte inte riktigt till detta dygn. Jag var ändå ganska panisk rädd. Trodde på riktigt inte att jag skulle våga gå i säng, inte den kvällen och aldrig någonsin igen. Men jag förstod ju att det var oundvikligt så jag försökte bygga upp tillräckligt med mod, bädda in mig i så mycket trygghet som möjligt. Jag fick ta det i små steg. Först en varm dusch, med ryggen vänd mot väggen för det kändes som att jag hela tiden hade någon bakom mig.

En ganska oavbruten dialog med mina änglar, bad dem flera gånger att omfamna min rädsla med sin värme och trygghet så att jag skulle klara av situationen. Det gjorde att jag klarade nästa steg att ta mig in i sovrummet för att gå i säng. Satte mig där och försökte landa med en rädsla som bankade i bröstet på mig, inte helt lätt. Bad Ärkeängel Mikael att hjälpa eventuella vilsna själar i mitt hem att komma till ljuset, bad ännu en gång mina skyddsänglar att ge mig av deras lugn och trygghet. Blev sittande lutat mot sänggaveln, ännu för rädd för att lägga mig ner. Men till slut lyckades jag med det, sen dröjde det ännu en stund innan jag vågade blunda. Persiennerna hade jag öppnat lite så det kom in ljus utifrån men lampan fick ändå lysa tills jag kände att det nog faktiskt var lugnt. 

Jag vågade prova att blunda några sekunder, men min rädsla spökade. Hörde jag inte något? Vad var det där jag kände, var det inte inte liten rysning? Nu hörde jag något igen, nej det var bara bolt… En ny omgång tårar för det kändes som att jag inte skulle klara av att blunda någon längre stund. Det lugnade sig och jag försökte igen. Andas Evalill, det finns inget farligt!

På något sätt somnade jag, och jag behövde inte uppleva samma skräck en gång till. Igår kände jag mig utmattad, men jag kunde ana att det kändes lugnare där bakom tröttheten. Inte samma starka förtvivlade rädsla som under måndagen. Jag var hos min samtalskontakt och vi pratade bland annat om hur jag kan förhålla mig till detta, se det på ett sätt som kanske gör det mindre skrämmande. Och jag försöker tänka på det. Jag vet att jag behöver ta det till mig och landa i det. Även landa i tanken att det kan hända igen men att jag kan inte gå och vara konstant rädd för att det ska hända, det förstör mitt liv och dränerar mig på energi. 

Jag försöker tänka att det egentligen inte finns något att vara rädd för, för jag tror inte att det är något som vill mig illa även om upplevelsen är skrämmande i sig. Det är en själ precis som jag.

Om jag bara inte var så fruktansvärt lättskrämd, jag hoppar ju till vid ljud och rörelser i vanliga fall liksom. Jag tycker inte om att bli skrämd! Helst vill jag inte ha fler besök…

⭐️

Min samtalskontakt uppmanade mig även att göra en bild för att gestalta känslan i min upplevelse. Det är ju ett sätt för mig att få ur mig det jag bär på så jag lättare kan släppa taget. Så jag har suttit och lekt i photoshop och lyckades få till en bild jag tycker passar. Ja jag kan se och känna min skräckfyllda natt när jag tittar på den. Nu får upplevelsen flytta in i bilden och och mina skrivna ord, nu har jag stannat i det och låter det gå.

Besök från andra sidan.
Skräck.

Den där bottenlösa skräcken. Den vita iskalla strålen som for igenom min kropp. Förvirringen, jag ser inte vad som händer jag bara känner, vad kommer allt ifrån. Vågar inte blunda!

⭐️

Jag försöker ännu en gång falla in i tilliten att jag inte får mer än jag klarar av. Jag trodde inte jag skulle överleva något sånt här, med det gjorde jag. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova igen, men det har jag gjort. Jag trodde inte jag skulle våga bo kvar här ensam men det tror jag nu. Jag är ännu påverkad och rädd, men inte alls lika starkt längre, jag var inte alls lika rädd igår kväll när jag skulle gå och lägga mig. Kanske kommer jag förstå att även detta var något jag behövde uppleva av någon anledning, att det gav mig något.

Något mer än ett skräckupplevelse.

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.