Idag har utställningen kommit på plats! Jag var svettig bara av att konka ner tavlorna från lägenheten till bilen. En tavla väger inte så mycket, men en kartong med 12 stycken väger mer…

Det verkar som att den gärna vill komma upp en gång om året, min ”Låt det Kännas”-utställning, tredje gången nu med ganska exakt ett år i mellan varje gång. Samma tavlor men ändå känns det nytt. Ny lokal så jag får tänka till hur jag ska göra för att få det så som jag vill ha det. Tidigare två gånger har jag haft med mig lite hjälpande händer och en trygghet att bolla tankar och lösningar med, idag fixade jag upphängningsprocessen i stort sätt alldeles själv. Vaktmästaren var där och visade stafflierna han hämtat och som jag fick lov att använda. Min körledare var där och rörde sig i lokalen och höll på med lite annat. Jag gjorde mitt. Lite läskigt men nu känns det bara så bra.

Först tänkte jag att jag kunde få hjälp och stöd av familjen men det visade sig att de inte skulle anlända förrän senare ikväll. Jag tror det var någon mening med det. Jag behöver träna på tilliten till mig själv. Jag vet ju hur jag vill ha min utställning och jag kan faktiskt tänka ut lösningar själv, jag behöver bara tro på att jag klarar av det så går det. Jag fixade och donade, stod och funderade, kände in, flyttade lite hit och flyttade lite dit, tills jag ansåg att jag inte kan göra det så mycket bättre.

Tre timmars jobb men nu hänger den i Tannefors kyrka, bara väntar på att någon ska komma och låta blicken falla på den, följa med på en resa genom känslornas värld.

Jag sitter här och känner mig trött men nöjd. Jag kan själv 🙂 . Bra jobbat Evalill!

Om ett par timmar kommer mamma, pappa och lillebror. Längtar! Det kommer bli en mysig och spännande helg!

❤️❤️❤️