Delar av mig

Delar av mig

Jag ser en tjej så tydligt framför mig.
I min vardag, i allt jag gör och i allt jag möter,
är hon där.

Hon tror hon bär ansvaret för min överlevnad.
Ett ansvar alldeles för tungt för hennes axlar att bära.
Hon är ständigt på sin vakt.
Alltid beredd att ingripa
mot det svåra och det hotfulla.
Försvara.
Skydda.

Hon är så trött.
Jag känner hennes utmattning varje dag.
I ett värkande huvud och i tunga steg.
Men hon släpper inte taget.
Hon får inte tappa mig ur sikte.
Måste ha koll.
Så rädd för att jag ska skada mig.
Att någon eller någonting ska göra mig illa.
För henne är jag skör som det tunnaste porslin.
Minsta lilla och jag kan gå sönder.
Det får inte hända.

I varje steg jag försöker ta utanför mina skyddsmurar
är hon där.
Hon ställer sig framför.
Kramar om mig så hårt att det blir svårt att andas.
Får min kropp att kallsvettas
när jag inte kan röra mig.
Hon säger stop, gå inte längre nu.
Genom känslan av ångest försöker hon nå fram.
Få mig att stanna där hon kan skydda mig.
Där hon har bästa uppsikten och kontrollen
över omgivningen.
Få mig att stanna i en ensam trygghet.

I mitt motstånd till sådant jag vet att jag vill
är det hon som jobbar.
Ju mer jag försöker leva ju hårdare måste hon jobba.
Kampen är ett faktum.

Hon har alltid trott att hon har gjort det som är bäst för mig.
Bäst för alla.
Hon vill så väl.
Men hon var en tjej
inte gammal nog att förstå konsekvenserna.
Hennes överbeskyddande har hållit livet borta
från en liten flicka.
En liten flicka som längtar efter att slippa
kontrollerande beskyddande armar.
Slippa att ha något som hela tiden håller henne tillbaka.

Jag ser det så tydligt nu.
Jag kan inte bara försöka tränga mig förbi.
Göra saker mot min ångest
utan att bry mig om varför den är där.
För hon som vill skydda är en del av mig
och kommer alltid vara där.
Jag behöver förstå henne.
Se henne varje gång någonting känns jobbigt i mig.
Ta henne med mig, hålla henne i handen.
Känna hennes rädsla.
Jag behöver visa henne att jag inte är så ömtålig som hon tror.
Visa att allt det som kändes så svårt och ohanterligt när jag var liten,
faktiskt inte är så farligt.
Det finns inte så mycket att vara rädd för.

Säga att livet är här för oss.
Det är meningen att vi ska leva fullt ut.
Ta del av allting runt omkring oss.
Inte hålla oss ifrån det. Inte stänga in.

Jag ser en annan del av mig.
Jag ser en liten sprallig flicka med spring i benen.
Hon får mig att le.
Jag ser hur hon springer och skuttar i det gröna gräset.
Fri och lycklig och så full av liv. 
Utan att tänka på vad någon tänker om henne far hon omkring.
Ett yrväder som älskar att bli sedd för den hon är.
Snurrar runt med utsträckta armar
som att visa hela världen;
Hej, här är jag!
Hon gör det hon känner för.
Hon gör det som ger henne glädje och energi.
Det är så det ska vara.

Jag har levt i en splittrad värld.
Känt hur det drar åt olika håll.
Nu vill jag ta alla delar av mig i min famn.
Länka ihop oss.
Göra ett splittrat Jag till Helt.

-Evalill 190505

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Taggat , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.