Sorg

Det är med stor sorg jag till slut får inse att min älskade lilla Mårbacka inte kommer blomma något mer. Jag har inte förmått mig slänga den men det är nog dags nu, det är mest deprimerande att se den stå där helt upptorkad. Det finns inget hopp kvar. Jag blir ledsen på riktigt. Ja det är till och med lite ångest-jobbigt. Det är bara en blomma kanske du tänker. Det är möjligt, men för mig var den så väldigt symbolisk och jag kände så mycket för den.

Jag fick ett skott för tre år sen av en speciell person som följt mig under många år. Jag har inte alls gröna fingrar så jag undrade hur hon tänkte att jag skulle lyckas med det där lilla sköra livet, men för att lugna mig sa hon att om den dog kunde jag alltid få en ny. 

Men jag ville inte ha någon ny, jag ville se min allra första egna pelargon blomma. Så jag gav det där lilla skottet all min kärlek och omtanke för att det skulle överleva. Jag blev en riktig liten blom-mamma som pysslade om min blom-bebis så gott jag kunde. På något märkligt vis lyckades jag, hon växte sig större och en vacker dag kunde jag ana en liten knopp. Jag följde hennes utveckling från dag till dag, fascinerad över hur mycket som kunde hända bara under timmarna jag var på jobbet. Det var mitt första år med systemkamera och jag dokumenterade med ett leende förvandlingen från knopp till blomma. Så hon är förevigad i mina foton, en liten tröst.

Blomma ut

Det var året jag själv började blomma ut och jag såg mig själv i min Mårbacka. Vi följdes åt och jag var så stolt över att jag kunde hålla henne vid liv. Fånigt kanske men jag kände verkligen starkt för den blomman.

Hon var ledsen redan förra sommaren, som att vi följdes åt även där. Jag var nere i mörkret och kände ingen större glädje till livet, då ville inte heller hon blomma. Inte en enda knopp på hela säsongen fick jag se. Men hon höll sig vid liv och visade sina gröna blad. Den här vintern gick det alltså inte längre och jag kan inte riktigt rå för att det kommer en känsla av misslyckande. Att jag inte kan hålla något vid liv, hålla fast vid något, en längre tid. Det blir som det alltid blir…

Året som passerat har inte varit så ljust, jag har trampat runt som i en sörja och har haft svårt att komma loss. Jag tappade den kärleksfulla relationen till mig själv som jag hade börjat bygga upp och har mest tagit en dag i taget. Inte kunnat ta mig för att försöka få kontakt med mig själv igen för det som mötte mig i spegeln var bara den där äckliga sörjan. Känns som att bristen på kärlek dränerade min blomma på liv, som den har dränerat mig på lust och energi. Nu när jag känner att jag äntligen börjar kunna möta det som är jag igen, att jag verkligen försöker hitta tillbaka till mig själv, ja då är det sedan länge för sent. Jag kan ge den där upptorkade pinnen som sticker upp all kärlek på jorden, det kommer inte hjälpa. Där finns det inget liv kvar att rädda. Sorgligt.

Men jag lever än. Jag kan ge Evalill kärlek och omtanke. Jag kan göda henne med stärkande ord och låta henne blomma ut ännu en gång. Även om kylan dragit in över landet igen så har vi gått in i vårmånader och jag anar en knopp här inne där jag sitter. Solen lyser värmande in på en liten rädd och försiktig knopp. Som vet hur härligt det kan vara att blomma, men som också vet hur fort det kan gå att falla ner i mörkret där det känns som allt är dött.

Under ytan

Det var en sådan där riktigt helvetesdipp förra sommaren då jag inte ens kunde skriva för att lätta på trycket. Det enda jag kunde göra var att ta en liten stund i taget. När jag hade kommit upp och hämtat andan ett tag så infann sig ett tillfälle då jag behövde få sätta ord på den plågsamma tillvaron jag varit i.

Det är skrämmande hur det kan bli, hur övertygande mörkret kan vara. Jag kände mig säker på att det skulle förbli som det var, säker på att jag inte skulle blomma något mer. Jag var förlorad. Men allt förändras. Mörkret och kylan lättar. Solen letar sig in och ger mig små glimtar om att allt inte är över. Kreativiteten och glädjen låg bara i vila, tillsammans med det lilla hoppet och modet att våga ta steg framåt.

Jag ser en liten rädd och försiktig knopp. Rädd men med en nyfiken vilja att få se hur livet blir om den vågar ta del av förändringen som är på väg. En liten osäker knopp som velar fram och tillbaka. Vad händer om jag vågar vara modig? Vad händer om jag stannar kvar?

Jag är en liten rädd och försiktig knopp, rädd men med en vilja att Leva!