Mod att prata

I fredags var fjärde träffen med ”Be Woman-gruppen” och det är fortfarande en utmaning att gå dit, för jag vet att det väntar utmaningar när jag är där. Jag önskar att allt kunde gå lite lättare, ibland undrar jag varför jag ens försöker. Men det är någonting osynligt som lockar på mig, som får mig att göra saker trots att det är jobbigt, trots att det kan kännas lönlöst. Någonting som får mig att gå emot det som fått styra så länge. Det blir oundvikligen konflikt inom mig. En kamp mellan delen av mig som vill framåt och öppna upp för livet och allt det som finns här för mig, och delen som tycker att jag ska hålla mig bakom mina skyddsmurar där allt är mer kontrollerat.

Det här med att prata i vissa situationer, eller snarare att inte kunna prata, skapar en så stark frustration som jag har svårt att hantera. Jag är så fruktansvärt trött på att det hela tiden låser sig och på alla jobbiga känslor som det i sin tur triggar. Så som det varit så länge jag kan minnas. Kontrollerad av något som jag för så längesedan själv skapade utan att vara medveten om det.

Jag sitter i en ring med andra och jag skulle tro att vi alla är där av samma anledning, det är en plats där vi kan vara trygga att vara den vi är och jag blir så ledsen när jag inte riktig kan känna den gemenskapen som jag längtar så mycket efter. Jag känner istället som att jag sitter lite utanför, som jag är van att göra, för att jag ännu har så mycket blockeringar som sitter i vägen. Jag når inte ut och har också svårt att ta in. Jag delar inte så mycket som de andra gör, några ord kan jag lyckas pressa fram, ett par meningar på sin höjd, det lilla jag säger är ändå ett stor ansträngning för mig, jag måste verkligen ta sats för att våga öppna munnen inför de andra. 

Övningarna vi gör tror jag kan vara en utmaning för flera, något som är nytt och ovant, lite skrämmande och obekvämt. För mig blir det dubbel utmaning när många övningar innehåller någon form av prata. Min första reaktion när hon berättar vad vi ska göra är ångest, jag känner hur det här väl invanda försvaret inom mig slår till, hur jag vill krypa ihop och göra mig så osynlig jag bara kan, gömma mig i ett hörn och inte vara med. Jag försöker ge mig själv beröm för att jag går emot, att jag stannar kvar trots att den starkaste känslan i stunden är att jag inte vill, eller inte vågar. Jag försöker se mig själv med ödmjukare ögon och se hur mycket mod det krävs. Jag behöver se att även om jag inte säger så mycket som de andra, även om jag inte skulle få fram några ord alls, krävs det mod och viljestyrka att stanna kvar och vara med på det vi ska göra. Jag ger allt jag har att ge. Jag är ute och övningsflyger med mina ärrade osäkra ovana små fjärilsvingar. Jag är helt slut efteråt.

Vi gjorde en övning sittande mitt emot varandra i par, talking and listening meditation. Fem minuter var att prata medans den andra bara skulle lyssna utan att säga något. Jag fick börja att lyssna och det är något jag väl får säga att jag tror mig vara ganska bra på, men när det var min tur att prata känner jag bara hur allt drar ihop sig. Att jag ska kunna sitta i fem minuter och prata utan att någon hjälper mig dra fram orden känns väldigt väldigt avlägset. Det enda jag kunde få fram var ett par meningar om hur svårt det är, sen satt jag i för mig obekväm tystnad. Det fanns ingenting meditativt i den stunden och minutrarna segade sig fram. 

Jag blir frustrerad och har lätt för att bli hård och slå ner på mig själv, hur svårt ska det vara att öppna munnen liksom?! Jämför mig med alla andra som kan så mycket bättre. Jag får träna på att vara snäll, påminna mig om att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Försöka att fokusera på det jag faktiskt klarade av istället för att bara se det jag inte klarade av. Jag sa ju faktiskt någonting, jag förblev inte alldeles tyst, jag gick inte därifrån, det är för mig att klara en utmaning. Det är för mig att vara modig. Jag försöker och det är gott nog.

Vi kan bara utgå från där vi står, det som är en utmaning för mig kanske är en bagatell för dig, men det som är en utmaning för dig kanske inte är så svårt för mig. Vi är olika, vår resa fram till idag ser inte likadan ut även om vi kan känna igen oss så mycket i varandra. 

Evalill, det är ok. Allt med dig är ok.
Jag lovar att vingarna bär så fortsätt att flyga min vackra fjäril!
Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.