Retreat

Sitter hemma i min älskade trädgård, på min favoritplats i hammocken. Solen skiner och precis när jag slog mig ner kom mina Ekorre-kompisar skuttande i träden här precis bredvid, som att de vill hälsa mig välkommen hem efter en alldeles underbar Retreat.

Sitter här och försöker landa in i den starka upplevelsen som denna retreat blev för mig. Jag uttryckte vid något tillfälle att det varit den bästa retreaten, men det är egentligen fel ordval för alla gånger har varit bäst på sitt sätt, gett mig det jag har behövt just då. 

Men den har varit annorlunda. Den har varit den ljusaste, minst krävande, lugnaste men samtidigt den kanske mest överväldigande retreaten.

Jag har varit i en djupare närvaro, men den starkaste upplevelsen har nog varit en frånvaro.
Frånvaro av mörkret som jag så länge identifierat mig med. Frånvaro av magneten som trots alla framsteg, all utveckling och avveckling, all magisk förändring som skett under de senaste 10åren aldrig riktigt lämnat mig, som fortsatt att emellanåt försöka dra ner mig i de tyngre energierna. För det är där jag är mest van att vara, där vet jag hur det är och en del av mig har fortsatt att vara rädd för ljuset, den delen har inte helt kunnat släppa taget om den här mörkare identiteten jag burit med mig så länge.  

Men nu var det som att jag inte längre behövde det skyddet. Allt kändes annorlunda ifrån första stund och jag hade svårt att själv förstå. Under den här helgen fanns ingen närvaro av mörker och kamp. Det fanns ingen kamp för att hålla mig kvar i de lättare energierna, ingen kamp för att möta rädslor och utmaningar. Jag kunde slappna av mer, känna in och uttrycka mer än jag klarat av tidigare. Jag kunde tillåta mig att vara där precis som jag är.

Tillåtande Nystart

Under semestern på Gotland tillsammans med älskade Soulsister pratade vi mycket om att lämna det gamla och gå in i vårt Nya Jag. Det togs ett beslut om att tillåta oss allt det som vi faktiskt är värda, att inte längre hålla oss tillbaka, inte förminska ner oss själva, inte bromsa oss själva. Våga ta vår plats på jorden!

Jag har tydligt känt att jag gått in något nytt, att jag utgår från en annan plats, att det blivit som en nystart efter ett väldigt tufft år. 
Men under dessa fyra dagar som passerat fick jag så tydligt både se och uppleva mitt nya jag, så starkt att jag omöjligt kunde missa det. Det var som en röd tråd genom hela helgen. Jag fick uppleva situationer och övningar jag varit i flera gånger innan på ett helt nytt och ovant sätt. Som fick insikter att landa ännu djupare in i mitt inre, som gav mig en ännu djupare förståelse för allt som varit och allt som är och allt som kan bli.

Jag vet att jag uttryckt liknande tidigare, den lite överväldigande känslan och den djupa tacksamheten när jag upplevt en förändring, när någonting går lättare än innan, när jag klarat mer än tidigare. Men nu var jag där igen, och frihetskänslan i min upplevelse är den största hittills.

MIRAKEL

Ja Mirakel, det är vad jag får uppleva, om och om igen. I varje skifte, i varje förändring, i alla modiga steg jag tagit på denna tillfrisknandets väg och som lett fram till något nytt, det starka i mitt livs kontraster. Och varje gång blir min tacksamhet ännu djupare och större.

Kakaoceremoni med Klangvibrationer

Under dessa dagar fick jag också pröva mina vingar i det som ännu är helt nytt för mig men som jag bara älskar och som känns så hemma. Tillsammans med Samya skapades under lördagskvällen en Kakaoceremoni med klangskålarnas ljud och vibrationer. Det var första gången jag satt inför en så stor grupp och gav av det som jag själv tycker så mycket om att få, det var nervöst men inte alls som det kunde ha varit. Det kändes som ett perfekt nästa steg på min klangresa, att få sitta med dessa människor som jag kände mig så trygg med.

Så tacksam för att Samya ville ge mig den platsen. 
Så tacksam, och lite stolt, att jag vågade ta den. 

Det gick bra och Ceremonin blev så fin. Den har fått mig att längta efter mera! Fanns det några tvivel innan så är de borta nu, jag vet att det här med klangskålar är något jag vill hålla på med, något jag vill ska få ta mer plats i mitt liv.

Jag vet inte exakt hur det kommer formas fram och vad det kommer landa i, jag vet inte alls nästa steg just nu i skrivande stund, men ja, jag känner verkligen en så stark längtan efter mera. Jag sitter här och undrar när jag kan få ge nästa gång 🙂

Och ni som följt mig kan nog förstå hur ovant detta är för mig! Vem kunde ana att jag skulle sitta här idag och längta efter att få sitta inför andra människor och vara den som leder något…
Jag har ärligt talat svårt att förstå det själv. Det är nästan som att jag är pånyttfödd, för livet känns så nytt och ovant.

Några ord som skrevs ner när jag kom tillbaka till mitt rum efter den vackra Kakaoceremonin:

”Jag känner mig helt uppfylld.
Jag känner en enorm tacksamhet.
Jag känner en innerlig Kärlek.
Jag känner mig modig och stark.
Jag känner mig trygg och hemma.
Jag känner mig inspirerad och nyfiken på nästa steg.
Jag känner glädje!
Jag känner mitt nya Jag som är precis där hon ska vara.
Jag är redo att ta min plats på jorden.
Jag vandrar Själens Väg.”

Vi skulle avsluta retreaten med att uttrycka vad den gett oss, vad vi tar med oss. 
Men det jag satt med då och sitter med inom mig nu är så svårt att ta ner i ord. 

Tacksamhet. Det är det enda jag kan formulera i ord så kanske är det just det som pulserar och expanderar i min kropp. Och tacksamhet är det största vi kan känna så jag avslutar med det.

TACK!
Tack för allt!

❤️