Skräcken har fått en mening

Skräck
Jag blir lika förundrad varje gång ett skifte sker, när jag så tydligt känner att något händer i min kropp och min känsla för något förändras. När jag plötsligt kan se klarare och bilden blir tydlig. När det jag inte förstod får en mening.

Så har det nu blivit kring min skräckupplevelse för en vecka sedan. Jag trodde inte förståelsen skulle komma så snabbt, men tack vare mina modiga initiativ till kontakt så föll allt på plats. 

Jag fastnade i funderingar, jag kunde inte släppa ämnet spöken/andar/själar. Så jag tog kontakt med en av mina två kursledare via mail, för jag ville gärna ha ett svart utifrån kursens innehåll och den sanningen som jag tagit till mig, jag ville veta hur de såg på det här med andra sidan. Hon föreslog att jag skulle ringa upp för det var lättare att prata om det, vilket jag gjorde i fredags utan att tveka och bara det liksom, snyggt jobbat Evalill och high five på den!

Jag pratade en stund med båda mina kursledare och det visade sig som av en händelse att de också har en djupare kunskap, utbildning och erfarenhet inom det mediala och detta med andar/själar. Så jag fick så mycket mer ut av samtalet än jag trodde jag skulle få. Jag fick en snabbkurs på 40minuter och det räckte för att jag skulle få en helt annan syn på det.

Jag känner mig så himla modig som vågat stanna i det här, som vågat vara nyfiken för att själv kunna förstå mer. Nu är det inte längre något som jag egentligen inte vet någonting om, bara att jag inte vill ha med det att göra för det skrämmer mig. Nu vet jag mer och motståndet är som borta. Att det inte alls skrämmer mig vore att ljuga, men jag vågar tänka på det, jag har till och med vågat fråga och prata om det. Stora steg!

När jag stod där de står. När jag kunde se det mer ifrån deras perspektiv, skingrades dimmorna av rädsla som jag befunnit mig i och jag kunde se allting klart.

Jag stod där med deras ord som fick känslan inom mig att förändras, deras ord om att det i de allra flesta fall när någon upplever en närvaro som jag precis har gjort, så är det en anhörig som kommer nära. Det kan vara av olika anledningar de vill ha vår uppmärksamhet. Jag trodde ju inte att det var något som skulle kännas obehagligt, och det är heller aldrig deras mening att skrämmas men det kan kännas skrämmande för att vi inte förstår vad det är som händer och vad det är vi upplever. Jag som dessutom varit panisk rädd för döden och tanken på själsliga besök upplevde det ju ganska traumatiskt, och traumatiska upplevelser är inte så lätt att bara skaka av sig.

Men när deras ord nådde in och dimmorna lättade bara visste jag, allt föll på plats.

Det finns ett budskap och en mening i det mesta och det hände väldigt mycket i mig efter det samtalet. Jag kände ett direkt behov av att skriva ett mail till dem, jag skrev utan att tänka, jag skrev det som kom. Och under tiden jag skrev klarnade bilden allt mer. Inte bara kring det som hände utan jag kan också se stegen jag tagit efter upplevelsen tack vare att det hände, som är steg framåt i min utveckling.  

Det var ingen vilsen främmande själ, jag vet mycket väl vem det var som hälsade på och jag förstår budskapet som ville fram. Jag kan se tecken jag fått under veckan som leder åt samma håll.

Ja det blev traumatiskt, ja det sitter ännu lite spår kvar av det där inne som märks när jag ska gå i säng, men det var såklart inte hennes mening att jag skulle bli så medtagen av det. Och jag tog steg, följde min inre röst och allting ledde ganska snabbt fram till förståelse. Lika säker som jag är på vad jag upplevde söndag natt, lika säker är jag på vem det var och budskapet hon hade med sig till mig. Jag kan inte förklara, jag bara vet.

Nu vill jag inte vara utan upplevelsen som skrämde skiten ur mig. Nu kan jag känna mig tacksam och berörd. Hon kom till mig i kärlek för hon visste att besöket skulle leda till något större och bättre för mig. Min mommo.

Mommo

Mitt andra besök

I natt hade jag faktiskt en ny upplevelse. Lite samma men ändå så annorlunda, för jag är på en annan plats än för en vecka sedan. Både fredag och lördag natt har jag haft en rastlöshet som gjort det svårt att sova, känslan av att någonting vill fram men jag vet inte vad eller hur det vill uttryckas.

Jag tror att jag befann mig i något mellanläge av vakenhet och sömn, alldeles klarvaken var jag iaf inte, när jag upplever samma bottenlösa skräckkänsla igen. Jag ligger på mage och det är som att den här energin pressar mig neråt i sängen och jag vill skrika rakt ut för att det känns så obehagligt. Så hör jag mig själv säga eller tänka, jag minns inte riktigt för jag var som sagt inte klarvaken.

”Ok mommo, sluta, jag känner dig och jag lyssnar!”

Jag slår upp ögonen och det är inte som förra gången, den där paralyserande rädslan hänger sig inte kvar. Jag känner inte att det är en energi i rummet som stör mig. Jag låg där och undrade om jag verkligen upplevde eller bara drömde det som just hände. Fast egentligen, vare sig om jag var vaken eller sov så upplevde jag ju det. Mommo ville att jag skulle göra det jag sen gjorde, hon var en envis själ på jorden och det verkar hon ännu vara! Hon ville försäkra sig om att jag verkligen förstod och tog till mig det hon ville att jag skulle höra.

Jag gav upp mina försök att sova för känslan av att något ville fram gjorde det omöjligt. Jag satte mig upp och tände lampan, sträckte mig efter block och penna och började skriva utan att veta vad som ville bli skrivet.

Det är som att mommo är här men på ett annat sätt, ingenting som är obehagligt. Jag tänker att nu när jag förstår, när jag vågar och är redo att lyssna behöver hon inte längre trycka på för att få min uppmärksamhet. Nej nu känner jag mig bara väldigt väldigt nära henne, som att hon är i mitt sinne och det är som att jag skriver hennes ord. Jag hör hennes budskap, det jag förstod redan i fredags men nu känner jag det i hela min kropp, och det blir väldigt starkt och känslosamt. 

Genom tårarna läser jag upp det jag skrivit för jag vet att hon hör mig, frågar om det var det hon ville säga. Är det något mer? Jag pratar med henne, för nu känner jag att det finns det jag behöver få säga till henne också. Något i mig lättar.

Rastlösheten är borta.

Hela stunden och denna ännu en gång nya upplevelse gör mig väldigt berörd. Idag känner jag mig upplyft av alltihopa för sista veckan har förändrat mig. Ja mommo har hjälpt mig på sätt jag aldrig kunnat ana och jag bryr mig inte ens om ifall ingen tror på mig. Jag vet vad jag upplevde, jag har tagit hennes budskap till mig, och det är det enda viktiga! Det här är något jag för alltid kommer bära med mig.

❤️ Tack mommo ❤️

Den här upplevelsen hade jag verkligen inte förväntat mig. Livet är spännande, undrar vad som kommer här näst?!?!

Dela gärna inlägget med dina vänner <3
Märkt , , , , , ,

3 kommentarer till “Skräcken har fått en mening

  1. Älskade Evalill, vad glad jag blir när jag läser detta! Min första tanke/känsla när jag läste ditt förra inlägg var att det är mommo som är hos dig – men det blev aldrig att jag skrev till dig om vad jag trodde. Som sagt mommo var envis, så jag är glad att hon inte gav sig?
    Kram,
    Mostar

    1. Det var mammas första tanke också, själv var jag ju så rädd att jag inte riktigt kunde tänka en klar tanke… Det var inte meningen att någon av er skulle säga något, jag behövde hitta den vägen fram på egen hand❣️ Mommo visste att jag skulle klara det, hon hade inväntat rätt stund för sitt besök ??

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *